Igår när jag tittade på galan lovade jag mig själv att aldrig mer klaga över mitt lilla liv. Aldrig mer vara bitter över småsaker och alltid tänka på de som kämpar när livet känns lite för trögt. Men sen  i morse vaknade jag till den sämsta dagen någonsin. Redan vid frukost kände jag att detta skulle bli en lång dag. Mycket riktigt blev inte dagen bättre än jag annat.  När jag satt där igår o lovade mig själv allt det där glömde jag nästan bort att jag är inte mer än en människa. Det är svårt att inte låta bli och låta sig själv falla ibland.

  Jag har väldigt mycket fröken duktig syndrom. Jag jobbar samtidigt som jag pluggar. Jag vill vara en bra dotter, bra vän och en ypperlig student samtidigt. Jag vill alltid vara glad och rolig, folk ska få energi av mig och inte känna att jag tar energi. Men någonstans där glömmer jag att precis som alla andra så behöver jag vara en dålig student, jag behöver ha en dålig dag och inte alltid vara vännen som lyssnar utan vara vännen någon lyssnar på. Jag behöver få beklaga mig över att livet inte är toppen och att ibland så kommer man an en liten grop.

Oftast slätar jag över dessa dagar. Jag säger åt mig själv att det är bara att bita ihop och ta sig igenom skiten så enkelt är det. Imorgon är ny dag med nya tag. Idag orkade jag inte det. Många gånger var tårarna nära att välla fram och alla känslor gå över stör. Därmed köpte jag naturgodis och en tidning, åkte hem betydligt tidigare än tänkt och bäddade ner mig.  Idag är jag ingen dålig person jag är bara mänsklig.

Ikväll såg jag på Rosa-bandet galan Tillsammans mot cancer. Där satt jag i min tvåa och tittade på galan med tårar okontrollerat rinnandes nerför kinderna.  Det var en så absurd känsla att det inte finns några ord att sätta på. Jag var arg för att en sådan hemskt vidrig sjukdom kan finnas, att något så okontrollerbart bara kan ta våra nära & kära ifrån oss. Sedan var jag ledsen för alla mina fina människor som fått ge upp kampen för att de inte kunde stå emot mer. Samtidigt som jag i ren frustration inte visste vart jag skulle ta vägen för att man är så himla lamslagen när man sitter bredvid o ser någon kämpa för sitt liv.

Saknaden är alltid en kamp samtidigt som rädslan alltid finns där. 1 av 3 är en siffra som är ett faktum som inte går att förbi se. Min farmor, min mormor, mitt kusinbarn, min bästa vän, min medstudent, min handledare. Fingrarna blir fler o fler på de drabbade i min omgivning o för varje gång jag hör ordet Cancer gör det ont i mig för alla de som kämpar.

#fuckcancer