Ikväll såg jag på Rosa-bandet galan Tillsammans mot cancer. Där satt jag i min tvåa och tittade på galan med tårar okontrollerat rinnandes nerför kinderna.  Det var en så absurd känsla att det inte finns några ord att sätta på. Jag var arg för att en sådan hemskt vidrig sjukdom kan finnas, att något så okontrollerbart bara kan ta våra nära & kära ifrån oss. Sedan var jag ledsen för alla mina fina människor som fått ge upp kampen för att de inte kunde stå emot mer. Samtidigt som jag i ren frustration inte visste vart jag skulle ta vägen för att man är så himla lamslagen när man sitter bredvid o ser någon kämpa för sitt liv.

Saknaden är alltid en kamp samtidigt som rädslan alltid finns där. 1 av 3 är en siffra som är ett faktum som inte går att förbi se. Min farmor, min mormor, mitt kusinbarn, min bästa vän, min medstudent, min handledare. Fingrarna blir fler o fler på de drabbade i min omgivning o för varje gång jag hör ordet Cancer gör det ont i mig för alla de som kämpar.

#fuckcancer