Det är många av er som är nyfikna om mer kring min operation och det är väl klart jag ska skriva mer om den. Men sanningen är att det mesta går bra trots att det gått så kort tid. Det är mer mitt eget huvud som spökar med mig. Det svåra är egentligen inte att äta eller promenera det är mer sådant som görs av bara farten. Vissa dagar kan jag vara helt inne i något o matrutienerna rubbas men oftast försöker jag hålla mig till o äta när kroppen säger till, vilket faktsikt är ofta. 

 

Det som stör mig mest är att jag fortfarande är inne i bantningsträsket. Jag kollar hur mycket jag bör gå ned i vikt, jag räknar kalorier, jämför med andra osv. För även om jag inte skulle göra ett skvatt av det så skulle jag ju fortfarande gå ner i vikt, så jag kan inte för allt i världen förstå hur min hjärna fungerar.

 

Dessutom har jag blivit helt sifferblind. Vågen har jag inte fastnat så mycket vid men min spegelbild visar inte alls det som alla andra ser. Alla jag träffar och möter påpekar dagligen hur mycket jag gått o frågar glatt. Jag själv känner mig mer ofta lika stor som innan op trots att jag vet att det snart är 30 kg skillnad och det är enbart på TVÅ månader.

 

Jag är ju medveten om att jag kommer nå mitt mål och säkert betydligt mycket snabbare än vad jag tror ändå envisas hjärnan med att tro att det inte är någon skillnad! Innan jag opererade mig kunde jag inte förstå när folk berättade om dessa tankar, nu har jag svårt att förstå hur man kan se sådant jag inte ser.

 

En annan sak jag i allmänhet stör mig på är alla som är opererade. Folk verkar tro att vi är robotar en kirurg gått in i  och att vi alla ser likadana ut. Så är det absolut inte och varenda jävel som genomgått eller genomgår detta gör det på SITT VIS! Sådant jag har problem med har andra inte ens hört talas om och så mycket som jag orkar äta orkar inte vissa som varit opererade i tio år. Ändå tar sig folk friheten och komenterar och påpekar sådant de absolut inte har att göra med. Sjukt frustrerande!

 

 

Nu ska jag äta, vi hörs kompisar! :)