Såhär i PMS-tider är det riktigt svårt att vara snäll mot sig själv. Det enda jag ser är stora lår, en mage som är slapp som fan och en kropp som inte orkar något. Att hjärnan kan vara så knäpp och att allt jag vanligtvis kan tänka bortom tar över av all tankeverksamhet är helt galet. 

 

Jag må ha gått ned mycket och kroppen må ham hängt med bra. Men hjärnan, den så fantastiska hjärnan spelar mig spratt oftare än jag någonsin vågat tro. Nu när bikinisäsongen är så aktuell så känns en bikini väldigt långt borta. Trots att jag alltid stolt visat upp min kropp oavsett storlek förr så känns det jobbigare än någonsin nu. Jag vill typ slå mig själv när jag tänker alla elaka tankar om min kropp. Jag har kommit såå långt på denna resa, varför ska huvudet vara så elakt för?